I hetluften kring Vattenfall

I slutet av april råkade jag uppmärksamma en – visserligen gammal men fortfarande aktuell nyhet – om hur Vännäs har drabbats av de högsta nätavgifterna i landet tack vare Vattenfalls höjning av avgiften med 48 procent på tre år.

Jag hade läst detta förut men nu hade jag dessutom nyligen räknat ut mina totala elkostnader för 2017 och 2018 och såg att det höjts med cirka 7 000 kronor på ett år. Ilskan brann till och jag kollade med mitt parti om de tyckte det var en god idé att lyfta på 1 maj-firandet. Tomma namnlistor togs fram och jag var faktiskt förvånad när i stort sett alla jag mötte skrev på. Uppslutningen var så stor att jag skapade en digital namnlista och har dessutom haft ute listorna på strategiska platser.

Aktionen har blivit väldigt uppmärksammad i lokalmedia – först ut var veckobladet Västerbottningen, sen hängde SvT, Sveriges Radio och Västerbottens Folkblad samt Västerbottens Kuriren på. För varje intervju fann jag fler och fler argument för hur orättvist det är att just norra Sverige ska betala mest i nätavgift – vi som faktiskt står för vattenkraften. En tänkbar effekt kan också vara att familjer som funderar på att flytta till Vännäs drar sig, trots att huspriserna är väsentligt lägre. Det måste till en rejäl skillnad i låneränta för att matcha den stora differensen i nätavgift mellan Umeå och Vännäs.

För Vännäsborna känns den höga avgiften extra konstig med tanke på att kommunen har två egna kraftstationer – Pengfors och Harrsele – samt att vi kan jämföra oss med Umeåborna som via Umeå Energi har en nätavgift som inte ens är hälften av vår.

Tanken var att avsluta namninsamlingen i veckan och lämna över listorna till energiminister Ibrahim Baylan. Men nu är även min moster Grethel Broman, tillika oppositionsråd, i farten med liknande listor i Nordmaling. Det är nämligen inte bara Vännäs som fått den orimliga höjningen – det har även många småkommuner i Norrlands inland samt Bjurholm och Nordmaling. Därför tänker jag avvakta hennes insamling och hoppas att vi tillsammans kan skapa större effekt. Och när vi känner oss klara har Johan Söderling, kommunalråd i Vännäs, lovat hjälpa till att lyfta namninsamlingen till Ibrahim.

Därför tänker jag uppmana att boende i Vännäs fortsätter skriva på listorna. Den digitala listan finns kvar här och om du ser mej på ”byn” så har jag alltid listorna med mej. Förhoppningsvis kan vi få fortsätta ha listor liggande i Medborgarhusets entré också. Mitt mål har varit 3 000 namn vilket är ungefär en tredjedel av Vännäs befolkning, det borde inte vara omöjligt. Hittills har vi cirka 1500 namn.

Annonser

Kommunikation är allt

Om du inte redan märkt det så sitter mitt hjärta långt till (V)änster. Jag verkar i Vännäs där vi har ganska goda förutsättningar för samarbete över de politiska gränserna. Det är också en ganska barnvänlig och harmonisk kommun, fast med samma dåliga ekonomiska förutsättningar som många andra små kommuner. Men på måndag ska jag delta i mitt första fullmäktigemöte. Jag sitter sen tidigare i två nämnder/styrelser som fungerar ganska gnisselfritt, just på grund av att Vännäs har en begränsade och ansträngd ekonomi. Alla är liksom tvungna att dra åt samma håll. Dock ska det bli spännande att se hur diskussionerna är på den högsta nivån, i fullmäktige.

Det jag helst skulle vilja ha mer pengar till är barn och ungdomar. I Vännäs fanns tidigare Stjärnhuset, en samlingsplats för bland annat ungdomsgård, ungdomsutvecklare, kurator samt förebyggande socialtjänst. När kommunens ekonomi blev alltmer ansträngd så valde man att skära ner på den här verksamheten, en möjlig åtgärd eftersom den inte är lagstadgad. Men det innebar också att vi skar ner på vår framtid, vilket känns helt galet. I dag finns bara ungdomsgården Ikaros kvar, och tur är väl det. Men jag hoppas verkligen att Vännäs kan återskapa nåt liknande i framtiden. En trygg plats som fångar upp unga, helt enkelt.

Några vänner säger att jag är en sån som står på barrikaderna. Ja, kanske, och just nu är jag mest upprörd över psykvården, eller snarare avsaknaden. Jag har aldrig varit där själv, men genom jobbet har jag förstått hur nerbantad den är. Hur lång kö det är till BUP. Hur en person som mår dåligt kommer in ena dan och åker ut nästa med en näve tabletter. Det är inte vård, det är bara att släcka ner symptomen tillfälligt. Det är fruktansvärt många människor  som mår dåligt och en fungerande psykvård behövs mer än nånsin. Det är också en stor anledning till att sånt som Stjärnhuset har ett viktigt berättigande, och här behöver politikerna ta ett krafttag!

Inte nog med att jag börjat jobba politiskt, jag har också gått och blivit facklig på jobbet. Inte för att jag gillar att sitta på möten, mer för att jag känner nödvändigheten av att NÅN engagerar sig på en så stor arbetsplats som vi har. På en liten arbetsplats hinner man prata med kollegorna som sitter på olika nivåer. Det gör man inte riktigt hos oss. Och som ni säkert vet – KOMMUNIKATION är allt, oavsett det är på arbetsplatsen, i sitt privata förhållande eller i sitt stall.

Just det – har bytt kollegor även i stallet. Vi har varit två hästägare, den andre försvann och jag fick som tur var två nya. Helt fantastiskt för det innebar att jag kunde stanna kvar på en härlig gård. Så därför är jag djupt tacksam över två andra starka tjejer som jag kan prata problem och lösningar med där vi förhoppningsvis slutligen kan enas och trivas med våra fyrfota arbetskompisar.

Vad du än gör i livet – sluta aldrig prata med din familj, dina vänner och din omgivning om viktiga saker. Annars uppstår så lätt rykten och missuppfattningar. Ja, någon kanske till och med börjar känna sig undanskuffad eller mobbad och må dåligt. Så låt oss prata mer öppet men med respekt för varandra.

// Ha en trevlig höstdag –  kram Bitte

Tiden är det enda rättvisa.

Har det redan gått ett år sen sist? Det är såna här gånger man vill dra i handbromsen, för det kan väl ändå inte vara meningen att tiden ska gå så här fort? Fast det sägs ju att tiden är det enda som är rättvist här i världen.

Hur som – året har blixtrat förbi på nya jobbet som handlar om att hjälpa människor i nöd och reda ut akuta problem. Lär mej massor om människor varenda dag och hittar även nya sidor av mej själv. Stresstålighet och empati är viktiga egenskap. Men även människokännedom och beslutsamhet. Dessutom har jag funnit många nya kollegor, alla väldigt olika varandra men alltid lika pålitliga och ambitiösa. Det är ett spännande jobb, ganska långt ifrån den journalistiska delen av mitt liv. Men – den finns kvar. I dagarna skickade jag in en färdig artikel  till Tidningen Skogen om Martinsons, ett framgångsrikt träproduktionsföretag i Västerbotten. Det känns alltid kul att lyfta Norrland i olika forum och även roligt att jag fick bra cred på att jag förstått processen jag skulle beskriva.

Nästa uppdrag blir ett företagsreportage från närområdet, plus att jag ska skriva lite hästsport snart. Jag har varit lyckligt lottad att få skriva för flera hästtidningar om mitt stora intresse genom åren och då känns det ju mer som en ynnest, inte ett jobb. På tal om hästar – ingen här trodde väl att jag inte skulle berätta om hur det går med den nya rödhåriga arbetskamraten?


Bakkegårds Accent (kallas Acke) är supersnäll att hantera från marken då vilket barn som helst kan leda honom i en sytråd. Men sätt dig upp och man får se på blixtar och dunder. Kvick och reaktiv, en riktig powerponny. Han lär mig  massor, jag har blivit en så otroligt mycket bättre ryttare på ett år. Känns som att han har riktig potential så om vi fortsätter att utvecklas så här tillsammans kan vi nå oanade höjder.

Må så gott// Bitte

 

Over and out.

Det har hunnit bli ett nytt år och med det flera stora förändringar i mitt liv, de flesta väldigt spännande och roliga. Men en sorglig också –  min närmaste familjemedlem har fått resa vidare. Till hundhimlen. Salza skulle ha fyllt 12 år i mars, men har haft några tuffa år med dåliga höfter. Som hundägare är även avslutningen ett beslut som måste tas, men det är jävlar i mej inte lätt!
I fredags tog vi i alla fall farväl och hon kommer bli evigt saknad av alla som kände henne – den perfekta hunden ❤

saknad

I fredags gjorde jag också min sista arbetsdag på Västerbottens Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna. Beslutet att ta tjänstledigt för att testa nytt jobb tog jag i november men jag har inte varit helt stensäker på att det är rätt beslut. Inte minst då jag har så otroligt många fina kollegor där. Säkert är i alla fall att det blir spännande på nya nya arbetsplatsen  i morgon!

Den tredje stora händelsen är nya arbetskamraten i stallet – Bakkegårds Accént. En rödhårig, bestämd men supersnäll kille som alla redan avgudar för att han är så söt. Ändå en utmaning, så jag hoppas att vi ska komma överens och blir riktigt goda kompisar. Han har redan ett fast grepp om mitt hjärta och jag är glad att jag har så kloka vänner som tipsar mej om rätt saker ❤

Jag brukar fnysa åt människor som inte gillar förändringar, men den sista tiden har jag nästan känt att jag fått väl många på en gång…. men det blir nog bra. Jag tror på framtiden och 2017!
Gonatt 😉 Bitte

Kontrakt med djävulen

Alltså, vissa ämnen kan man bara inte låta bli att engagera sig i. Ni känner säkert igen det?
Ända sen jag hörde en föreläsning av Tommy Moberg – Sveriges främsta expert på doping och anabola steroider – första gången för cirka 4-5 år sen, om doping och anabola steroider (AAS) så har ämnet verkligen intresserat mig. Jag har – liksom många andra vuxna – ungdomar i min närhet som inte förstår allvaret i all fakta och det Tommy berättar. Så jag fortsätter att trycka på….

Anabola steroider – känns som att orden har som en sur eftersmak. Liksom efterverkningarna – och inte minst hur nära kosttillskott de ligger. För några veckor sedan var Tommy i Umeå igen och gav en suverän föreläsning –  som jag skrev om för Västerbottens Idrottsförbund. Han säger:

”Att använda anabola steroider är som att skriva kontrakt med djävulen.”

Jag passade även på att ta ett snack (filmintervju) om hur dopingsituationen ser ut hos svenskarna. Detta var alltså flera veckor före händelsen med Therese Jouhag. Och den samhällsproblematik som vi står inför i dag handlar faktiskt mest om den övervägande andelen användare av AAS – motionärerna.

Sprid gärna artiklarna till dem du tror inte vet detta ännu. Och fortsätt att träna med det du gillar bäst, gör det bara på det mest naturliga sättet.

Ha det gott i höstljuset //Kram Bitte

Förändringens vindar

Sommaren har verkligen gjort sitt för den här gången.Härom dagen såg jag ett otroligt vackert rödgult lönnlöv och insåg mej helt besegrad. Men jag gillar läget och hälsar hösten välkommen. Här blåser också förändringens vindar. Min arbetsplats har exempelvis flyttat så Västerbottens Idrottsförbund & SISU Idrottsutbildarna har bytt adress i Umeå. På gott och på ont, men just nu har vi fortfarande några flyttkartonger att få på plats. Det blir nog bra vad det lider. Just i veckan har jag mest sysslat med film, och här är ett event som vi arrangerade i Vännäs i veckan – Street Sports on Tour. Precis som det låter så är det en mobil streetsportanläggning som är ute på turné i länet.

Jag har också fått en stor förändring i mitt eget liv och sålt min kära Mabell. Efter tio år med väldigt många ups and downs,  så kände jag att vi hade passerat all den utveckling som vi var kapabla till tillsammans. Som individ har hon varit makalös och lärt mig otroligt mycket, men som ridhäst har hon sina begränsningar, och hennes stohormoner har spelat oss många spratt genom åren. Hur som, det kändes som att sälja en del av mitt hjärta just då, men eftersom hon fått en superfin ägare  så är jag ganska lätt om hjärtat.

svvitavi_liten

Nåja, det finns en hel del skrivprojekt och andra uppdrag som legat på skrivbordet lite för länge. Dags att ta itu med högarna alltså. Och behöver du få något formulerat, fotat eller designat, så hör av dej 🙂

Semester hägrar

Ni vet det där mentala tillståndet när det är några dagar kvar till sommarsemestern? Jag har varit där ett tag nu, gör sista arbetsdagen i morgon. Helt galet vad kropp och knopp ställer om sig på roligheter och slöa, soliga dagar istället för väckarklocka och inomhusmiljö?

När jag jobbade heltid som frilansjournalist tog jag mest ut nån semesterdag här och där, när det liksom föll sig lämpligt. I dag förstår jag inte hur jag överlevde, för jag har på senare år upptäckt att devisen om minst fyra veckor för att slappna av, är riktigt sann. Fast – känner jag mej själv rätt så kommer en gråmulen dag säkert att tillbringas framför datorn med lite research. Fritt och frivilligt, då känns det heller inte betungande.

Nåväl. Ha en galet skön semester så hörs vi i höst. Måste så klart runda av med min bästa jobbarkompis – hästen ❤ Äntligen fick hon också lite semester med den mindre kompisen härom dagen… sommarbete