Dax att summera ett tufft år.

Jag är kanske inte ensam om att tycka att 2015 har varit ett tufft år. I många och mycket var jag helt inne i familjebubblan under årets första fyra, fem månader – den tid när min dotter kämpade för sin son och deras bästa. Det var en orolig tid som slutligen utmynnade i att hon fick egen vårdnad om lillprinsen. Kan ärligt säga att mitt förstånd och engagemang hade svårt att ägna sig åt allt som var jobbrelaterat under den perioden. Dessutom började min dotter jobba efter sin barnledighet under våren, och med hennes skiftarbete följde ett stort behov av barnvakt. Självklart kunde jag inte neka lillprinsen det och gick så smått tillbaka till småbarnsperioden. Det har varit många övernattningar och otaliga hämtningar och lämningar på förskolan. Eftersom lillprinsen alltid har haft en orolig nattsömn, så har förstås min inte heller sett ut som Törnrosas. Men vad gör man inte för en sån liten sårbar familj…

Under försommaren ljusnade i alla fall tillvaron och allt blir som bekant lättare med sol och värme. Inte minst att min mest älskade ägodel hästen gjorde stora framsteg under våren och det helt plötsligt blev så mycket roligare att rida. Med det stora hästintresset följde ett par roliga och lyxiga resor under sommaren med underbart härliga vänner och massor av fantastiska hästtävlingar. Det unnade jag mitt ego efter den vinter som varit.

Sen återkom allvaret på höstkanten och med det rapporterna om den förskräckliga utvecklingen runt Syrien och flyktingsituationen i fjärran som tog sig helt oanade proportioner och orsakade delade läger hos oss svenskar. Jag tycker fortfarande att vi är ett – om inte rikt – så välsignat och välstrukturerat land med massor av outnyttjad potential. Sånt som mark, bostäder, jobb kan vi lätt dela med oss för lång tid framåt innan vi börjar trycka på gnällknappen.

Med galningen Al-Assad, EU:s likgiltighet över alla människor på flykt i och strax utanför Europa, samt allt större larm om klimatförändringar, sjönk mitt förtroende för mänskligheten som en sten under hösten. Ja, det var nog bara lillprinsen som riktigt höll min glöd uppe. Läget ser inte mycket bättre ut så här på årets näst sista dag, men jag har träffat tillräckligt många godhjärtade människor under hösten för att min framtidstro faktiskt ökat. En av dem är Peter Karlsson, en hemvändare som vill göra något för alla flyktingbarn som driver omkring på hans hemby. Jag träffade honom och killarna i laget Nordic Knights i början av december och blev sagolikt förtjust i hans resonemang. Du kan läsa om det i reportaget här, obs att det finns del 1 och del 2. NorthernKnights

 

 

 

 

 

Annars är det roligaste frilansjobbet jag gjort under 2015 besöket i Björkdalsgruvan – Sveriges enda guldgruva som ligger i Kåge utanför Skellefteå. En fantastisk platschef lotsade mej runt  dagbrottet (finns även underjordsverksamhet) under en hel dag, och gjorde min vistelse oförglömlig. Det återspeglas i mitt reportage därifrån som kommer att publiceras i Åkeri & Transport i februari-numret. Bjussar på en bild så länge 😉

bergtruck

 

 

 

 

 

Och med detta önskar jag mej ett så mycket bättre 2016. Bättre för mänskligheten, bättre för alla jag håller kär och gärna ett lyckligt år för mej själv. Jag tänker mej att året innehåller några förändringar, hoppas att det också finns en eller annan utmaning runt hörnet.

Önskar också nya och gamla kunder ett framgångsrikt 2015. Kram på er 🙂

Mer film åt folket!

Hösten har dragit igång med fullt ös. Inte nog med att vi aldrig haft så galet späckat eventschema på VIF & SISU, jag har även många frilansuppdrag. Som vanligt står VVS-Forum för mitt största huvudbry. Nya förskolan på Hedlunda som är Norrlands första offentliga passivhus är sprängfyllt med ny teknik och svårt att få grepp om, än svårare att beskriva för redan initierade. Men jag är på upploppet nu och ska lämna ifrån mej ett gediget material nästa vecka 🙂 Har också fått ett uppdrag från en åkeritidning om ett stående entreprenadreportage per nummer, det känns tryggt. Fast …… när jag drömmer fritt, fantiserar jag om en egen hästtidning där jag gör allt från ax till limpa (som den entreprenör jag är)…… men tyvärr är nog Norrland lite för snävt för att skapa en bra produkt för alla hästbitna.

Jag tillbringar gärna ledig tid i skog och mark med min häst

Mabell följer mig överallt

I veckan har jag redigerat färdigt materialet till en film om Obbola IK:s satsning på en ny multiarena med cykel i fokus. Jag spelade in intervjun och klippbilderna i försomras och när föreningen nu fick positiva beslut på sina ansökningar om medel, var det jättekul att redigera färdigt det. Vi borde göra mer sånt här, sa en kollega. Jag är den första att hålla med. Film är roligt och lätt för folk att tillgodose sig, men kanske inte så enkelt att få ihop. Text är både enklare och snabbare, åtminstone för mej som har bokstäverna i blodet.

Nu ska jag återgå till tekniken i förskolan. Ha en riktigt bra dag, people 😉
//Bitte

Proudly presents

I samband med årsmötet i april producerade vi på VIF/SISU en årsberättelse i populärversion – Västerbottensidrotten 2012. Den delades ut en lördag i april som 12-sidig bilaga till lokaltidningarna VK, VF och Norran. Vi har fått massor av cred både från idrottsintresserade och andra läsare och prenumeranter. Det gör mig otroligt glad eftersom jag stod för delat redaktörsskap, all layout och övervägande delen av artiklar och reportage. Och med tanke på att vi genomförde hela processen under en intensiv, ganska kort process på cirka 1,5 månad hade förstås mycket kunnat göras ännu bättre. Så visst, jag ser flera förbättringspunkter för framtiden, men i det stora hela är jag nöjd. Självklart publicerades tidningsbilagan på våra hemsidor men vi delade också den i ett inlägg på Facebook som vi marknadsförde för några hundralappar. Så förutom att tidningen distribuerades till 50 000 hushåll, visades den för över 12 000 Facebook-användare. Inte så dålig spridning, eller hur?

Min slutpoäng är att du kan anlita mig inte bara som journalist eller reklamare – för att skriva din artikel eller utforma ditt budskap eller kommunikation – utan också för att designa layout och ta bilder till en större trycksak. Ha en härlig vår och hör av dig om du behöver en hjälpande hand 🙂

Bitte Torbjörnsdotter

Teknik i ett hus.

Det är svårt att greppa all modern VVS-teknik i Villa Klarin – näst intill omöjligt om du inte är energiingenjör eller väldigt byggtekniskt bevandrad. Hur som helst – mitt uppdrag som journalist är ju faktiskt att beskriva detta för andra – egentligen redan invigda proffs –  vilket känns lite övermäktigt just nu. Jag har svårt nog att begripa tekniken i mitt gamla 40-tals hus…..
Knäcket/jobbet blev definitivt inte lättare av att jag slarvade bort min egen inspelade intervju (ljudfil) i mobilen, när jag var där på besök i början av december när ägaren (äntligen) hade tid att ta emot mig. Under dom femtio minuterna hann vi prata och diskutera EN HEL DEL viktig teknik. Men nu är pratet borta och min hjärna väldigt tom när jag inte har fått ner det hela på pränt med block och penna. Hur ska det gå med reportaget som ska vara klart på måndag för att gå ut i tidningen? Ja, den som har koll får väl se om jag fixar det 😉

På måndag börjar vardagen, med VIF & SISU och allt vad det innebär. Lika bra – jag blir lix förslöad av att ha för lite att göra. Tjing!

Livet kan ta sig underliga vägar.

Och nu har jag halkat in på en lite annorlunda väg. Den är desto gladare, mer utvecklande och givande. Den innehåller kanske färre personer men bättre självinsikt och målsättningar. Du vet, sånt där som man behöver för att komma vidare såväl i arbetet som privat. Vägen har egentligen gått kraftigt bakåt under sista året men nu är rätar den ut sig framåt igen. Jag har som alltid det ganska tungt på hösten – gillar inte mörker eller kylan när den börjar tränga sig på. Men med lite konstgjord andning (extra d-vitamin) och goda vänner + en underbar familj, så brukar mörkret kunna jagas på flykten till slut. Och nu väntar jag på snön för den slutliga ljusningen 😉

En putt framåt längs vägen fick jag förra veckan på en otroligt bra föreläsning av Olof Röhlander, vald till Årets Talare 2011. Inledningen var väl sådär, men sen kom igenkänningsfaktorn i mängda, och skrattkramperna. Det var många känslor jag försökt behålla, särskilt det där med kraften i att skratta. Det där löjliga påståendet med att ju mer du skrattar och ler, desto roligare har du – verkar ju faktiskt stämma. Inser också att jag inte skrattat särskilt mycket de senaste åren, men nu ska det bli ändring på det!!

I  ärlighetens namn har jag inte skrattat så särskilt mycket kring mitt nuvarande uppdrag – ett reportage om en väldigt framgångsrik björnjägare från inlandet – men jag har fått en oerhörd respekt för denna ödmjuka person med härlig självdistans. Och ibland undrar jag varför intervjupersoner berättar lite mer än dom har tänkt för mig – är det för att jag är en ganska vanlig tjej eller för att jag besitter en fantastisk övertalningsförmåga? Skämt åsido, den som är nyfiken får läsa nästa nummer av Allt om Jakt & Vapen!

Nästa jobb på tur handlar om energieffektivisering och solenergi. Längtar att sätta tänderna i det. Men nu ska jag vila skrattmusklerna från kvällens äventyr ;D

Det blir bäst så!

Värmen har hastat vidare och björken har redan lite gula löv. Sorgligt men nog så skönt med vardag och rutiner igen. ”Sommaren i Skeppsvik” har varit suverän där vi hyrt en stuga på en egen ö, och nu ska få uppleva stugsista. Kanhända blir stugan ”vår” i framtiden, men inget är ännu bestämt.

Sommaren har också inneburit flera frilansjobb, både före Åkeri & Entreprenad samt tidningen Hemträdgården. Roligast var personporträttet på Torbjörn Sundh, killen som kom underifrån med ett gediget motorintresse och slåss med de stora åkeridrakarna i Umeå. Hans slogan Det blir bäst så känns oslagbart träffsäker. Även om många säkert har synpunkter på honom som person, arbetsgivare och entreprenör. Vi känner varandra lite sen gamla tider, och det kändes som att ränderna satt kvar 🙂

Även besöket i Bolidens Kristinebergsgruva gav mersmak. För den som inte varit där är det nästan obegripligt att förstå känslan av ett samhälle i miniatyr, det var ett fantastiskt roligt reportage att göra. Och kanske skulle jag ha satsat på åkeri/anläggningsbranschen istället?

Tid över, någon?

Det fortsätter att ramla in skrivuppdrag, det sista från Entreprenörscentrum (ALMI) till en egen bilaga som jag tror ska delas ut tillsammans med lokaltidningarna. Med tanke på allt som redan fanns på skrivbordet, var jag till och med tvungen att ta ledigt från min ordinarie tjänst för att hinna besöka och intervjua Byggexperten samt Nettans Scrapbooking4you (Årets företagare i Vännäs). Själva reportagen skulle produceras snarast, vilket inneburit att jag skrivit så tangenterna har brunnit i dagarna (egentligen mest kvällarna) tre. Men det är överlägset roligast att få skriva om entreprenörer i närområdet. Dels för att jag ibland är lite, lite bekant med dem. Men även för att det är kul när det går bra för andra småföretagare i närheten.
Men allvarligt – jag undrar om jag inte tagit mig vatten över huvudet. För NU ska ett rasreportage in till Hästfocus. Och i dag var jag på föreläsning om hbt-frågor till tidningen Arbetsterapeuten som ska ut i juni. Däremellan ska jag fixa ihop en bra jämförelse mellan skogsterapi och trädgårdsterapi……. OCH hinna flytta i månadsskiftet. Så varför sitter jag här då? Förmodligen är det ångesten som håller mig vaken. Fast å andra sidan är journalistiken det enda jag är hundra säker på att jag gör riktigt bra. Nu ska jag i alla fall släppa Macen och göra gonatt inför en Stockholmstripp i morgon. See yaa….